Sjukdomen, domherre, domedag, dominans, domslut, domkyrka

Allt eftersom hon börjar närma sig årens dagar och ser gryningen allt mer sällan har hon idag tänkt hur sjukdomssituationen tett sig detta år som gått.

Hon är inte pryd, delar gärna med sig av diverse åkommor.

* Kan konstatera att hon får stressutslag. Bra att hon livnär sig på servitöryrket..Ingen stress där inte...

* Att hon fortfarande efter alla dessa år biter på händerna. Observera att det står händer inte naglar. Det som kallas fingertoppar och nagelband existerar ej i denna värld. Detta skulle kunna ses som en sjukdom.

* Att efter eget omdöme använda stödstrumpor när hon arbetar. Ingen sjukdom här inte, men ålderns höst som sagt...

they say that the world is build for two..

Med en rotlös känsla kommer hon välkomna det nya året.
Hon trodde 2010 var upp och ner.
Till skillnad från 2011 kan året innan liknas med sj's tillförlitliga tågtidstabell för vinterns analkande...
Inte stoslaget.
Men med resor till Dublin, Bratislava och ett kringflackande i landet som gränsar i väst var året ypperligt.

Nu stundas gastronomiska upplevelser på M&B.
I gott sällskap.
Hon välkomnar kvällen med röda läppar och kråksparkar.

i'll keep dancing on my own, do ya'll get it?

För första gången i denna historia skall hennes surhet rasera över grannarna ovanför som hade sina festligheter långt in på natten. Okej att det var lördag. Men om hon kan ligga i soffan och hör vad de sjunger och vad de fyllekonverserar om anser hon att ljudet är avsevärt mycket högre än det skall. Punkt.

Svampplockardrömmar

rehabilitering för själen i bergslagens skogar.

Chubby! who me?!

Kan hända att hon med veckornas gång kan lägga på sig lite " mammas-mat-kilon". Dock kan hon ej klaga när det finns ej utgången mjölk i kylen, ägg så långt ögat kan se, orientens smackfulla nycker, juice och BACON. Yes, ni läste rätt. Sitter en stor baconfantast här. Vad än Landet Brunsås säger om charkprodukter.

Som sagt, "mammas-mat-kilon"....

Förresten

Igår upplevdes en gastronomisk upplevelse. Pasta frutti di mare, i stadens egna bakficka. Havets frukter, om hon minns rätt. Kan hända att hennes italienska kunskaper kan svika.


"Vill du ha ett G ?" " Ja, självklart. Jag försöker och försöker men det går liksom inte" " Men, då får du G!"  Då var italienska steg 2 avklarat. Aldrig mer...


...Kan hända om hon besöker gamla gator i gammal stad. Åker en gul vespa bakom lockigt hår. Med vind i hårtestar och på ben. Varm sommarsol som hettar. Äta gelato vid fontana di trevi. Kanske då. Men realiteten är så romantisk att det knappt går att hålla det inom sig! En madrass i mors sovrumsgolv slår knappast det.

Capirti?

Granit

På en vecka har hon kunnat konstatera mycket. Reflekterar över sig själv. MIG. Bara MIG . JAG. HON. Alltså JAG. Precis.

Hon vill poängtera nu på höstkanten att: HON GILLAR INTE FÖTTER!

Även om det är den snälla människan Becks som viftar med dem i vänstra ögonvrån.

meo

Hur känns det?

Som om man inte vill göra något, sittandes med inget, har inget, finns inget, inget som omger en. Ett hjärta som slår tungt. Hela tiden. Inte fort, inte sakta, men tungt och hårt. Ett illamående som sitter två centimeter nedifrån brösten. Precis där gör det ont. Preciserar punkten och hon blir illamående. Slapp. Ingen ork. Vill inte skratta. Kan inte skratta. Vill äta, är hungrig. Kan inte äta, blir illamående och någon matlust finnes ej. Känner sig ensam. Vet att hon inte är det. Vänner och familj. Men hon känner sig ensam för hjärtat är ensamt. Finns ingen att hålla om och den blir inte omhållen. Det slår endast. Känner inget och vill inget känna. Men när kvällen kommer, kommer ångesten. Och det är då hon gråter.

Ur Bryssel