One man band

STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,
STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,
STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,
STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,
STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,
STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP,STOPP..

.. in the name of love, before you breake my heart.

Edit

Några dagar i staden gjorde sitt och nu sitter jag hemma. Allt mellan barnvaktspassning och tantprat har hunnits med. Men en sak undrar jag lite över...
Om jag nu går mot den lilla affären på hörnet iklädd dagenefterkläder(ungefär) och ska precis korsa gatan när jag hör ett brummande ljud. Jag ser en mörkblå volvo bromsa in med nervevad ruta. Innuti ser jag några med stora hood-tröjor och fula kepsar med en hund i baksätet. De ser tydligen mig och börjar hojta "Ola.. Ola!". Inte dömma efter utseendet men dem såg knappast ut att vara utanför Norden-området. Så vad var grejjen egentligen? Jag vill gärna kunna gå och köpa mitt toa-papper och ett paket mjölk utan att hålla på att bli överkörd av ett par blinda idioter tack!

miss

Du

"Being is. Being is in-itself. Being is what it is"

Jean Paul Sartre
(ja han var fransman och det må inte vara på franska eller svenska för den slanten. Budskapet går fram ändå..)

White winter hymnal.

Trots min lilla motvilja till små barn så var det ändå ett rätt så givande litet samtal jag hade med en flicka idag. Hon är 5 år. Det första hon sa när jag kom in i rummet var:
- Vet du..
- Nää vadå?
- Jag är kääär!
- I vem då..?
(fem år och kär, eller hur)
-I en pojke på dagis.
- Hur ser han ut då?
- Han har nästan vitt hår och.... så har han också randiga strumpor på sig idag, mer kommer jag inte ihåg.

Men det är ändå rätt så gulligt att hon nu är det. Senare berättade hon också att de brukade gå och gömma sig och pussas. Hur jag ska tolka detta är dock lite oklart. Dagens småbarn sysslar med porr. Ja porr säger jag!* höttar med näven*

Prenzlauerberg

Ibland är livet helt underbart. Flyter på som en macka med Lätta och det enda man ser är den ljusa horisonten av lycka.
Inte.
Just nu har jag 2 timmars överdriven fritid i skolan. Av alla ställen var jag tvungen att hamna här.
Men. Kanske jag kan få saker uträttade nu när jag ändå är här. Men inte är det läxor och annan dyl. Nej. Här ska traskas upp på söders gator och uträttas. Kanske något storartat?
Eller i mer stil som att lämna ett papper...
(men ett viktigt)

Om

Grattis på fars dag.

Om du nu mot min förmodan läser detta, vilket jag inte tror du gör...

Your eyes are emeralds,we drive a pass. Always thinking about how this could be our last. We're both breathing,I hear your breath.

Subterranean homesick blues

En händelse som inträffade när vi var i Rom:
Smockat med folk, kvavt är det. Fad lukt. Men Klacken har sina sinnen vid fulla bruk och har bestämt sig att komma in i den lite för fulla spårvagnen. Ska precis hoppa in i en mycket noga vald vagn. Men jag åker plötsligt ner en meter. Oj, trillade ner mellan vagen och perongen. Inte det hära att "om tåget åker så kommer jag bli påkörd" utan mer i stil "om tåget skulle fara iväg följer mitt ben med". Jag känner hur det bultar i min högra knäskål. Drar mig upp, knökar mig in i vagnen. Dagen efter har jag ett ca 2 dm stort avlångt blåmärke...

An illusion of the day

...

Dis

" En dag morgon kissar jag i buskarna. Plötsligt ser jag en hare några meter bort. Den har frusit till. Försöker göra sig osynlig. När jag ser upp mot horisonten sänker jägarna sina vapen till marken. Men de har siktat mot mig."

Ur Mats Kolmisoppis Bryssel.

The thief and the heartbreaker

Jag gjorde en resa..
Blev förälskad eller kanske förälskad i förälskelsen.
Mer om det sen.

Just nu har den släppts och faller ner mot marken. Fick ett väldigt tänkvärt tips härom dagen:
Vi är som berg och dalbanor. Ibland vill vi vara på topp hela tiden men vagnen vill endast neråt. Då är det dags att hänga med i svängarna och kastas neråt. För att sedan vänta dess uppgång. På så sätt låter vi vänta ut det. Vänta ut vad?
Det som vi kallar humör...