Alloway grove

Ssssooooooovvaaaaaaaa uuuuuuuut!
(imorgon alltså)

Försök i år igen

Jag har nog inte talangen till att köpa julklappar. För det första är det lite överskattat men det är klart jag köper julklappar för att sedan ge bort dem. Det är kul. Men inte alltid har jag lyckats, kan man säga. Några gånger. Jag vill att mina klappar som jag ger bort ska först och främst vara personliga. Men ibland blir det så fel. Lite väl fel.
1. Jag kommer inte riktgt ihåg om det var födelsedagspresent eller julklapp men jag förstår inte riktigt min tankegång. Jag köpte en..... kapsylöppnare. Vem köper en kapsylöppnare som present?! Okej att den var fin och från Thailand men lite mer tanke nästan gång.
2. Det här är nog det värsta. En kompis fyllde år och jag skulle köpa något i sista minuten innan jag åkte till henne. Något enkelt, hon brydde sig inte så mycket. Jag köpte en ros, det är fint. Och sen tänkte jag efter. Vad mer gillar hon. Choklad! Jag köpte 3 stycken chokladbarer. Väldigt goda. Det upptäckte jag senare. Bussresan var lång, väldigt lång och jag blev hungrig. Vad kunde jag göra om inte äta lite, lite av dessa chokladbarer. En gör väl inget? Eller två...
Hon blev glad över min "personliga" present och skrattade över vad jag gjort.

Jag kan nog inte det här med bra presenter...

Inni mer syngur vitleysingur

Dagens outfit:
en stor blå batiktröja
en hoodtröja som jag snodde från min bror för flera år sedan
ett par för stora underställsbyxor

Det är nästan så vackert att en tår letar sig fram....

KameraKåt

Ja, det kan man nog säga. Så fort jag ser en kamera så skiner jag upp och roffar åt mig den. Jag blir lycklig! Jag har två minnen från dagen.

Ett var när det kära lucia tåget skulle förbereda sig och jag blev tilldelad en kamera för att knäppa kort på tåget. Skolans systemkamera. Kul. Men lite fasligt var det att de ristat in skolans namn på blixten. Det ser så fult ut. Men annars hade nog vem som helst snott en kamera. Tanken flög genom huvudet...
Men som den moraliska människa jag så blev det såklart inget med det.

Det andra minnet var när jag skulle kliva på bussen hem. Sätter mig bredvid kille i 25-års åldern. Inget speciellt med det kan man tycka. MEN. I sin hand hade han en systemkamera! Och på direkten kunde jag inte slita mina ögon därifrån. Det var en Nikon, det såg jag.
Sen råkade jag somna och vaknade med öppen mun.

Det är alltid lika charmerande när det händer....

Grape

Under the streetlight.

Sitter och lyssnar på en gammal låt, av en känd artist. Fick för mig att ladda hem några låtar. Och då minns jag. När jag var liten med min far. Vi var ute på någon liten trevlig marknad eller liknande och han ser ett skivstånd. Vi gick dit och han letade fram en skiva. Det är samma artist. Kommer ihåg recensionen han gav mig. Gitaren, rösten, melodierna. Minmen jag glömt eller kanske ovetande förträngt kommer tillbaka.
Opartisk.
Partisk.

Sammanträffande eller bara en genetisk biverkning?

Welcome to H

Imorse så var jag helt likgiltig, näst intill apatisk. Vad berodde detta på?
Ja, inte vet jag. Men när jag begav mig till bussen så fann jag mig själv stå på ett istäcke lika stort som jag vet inte vad. Det var bara att isa iväg...
Och till busshållsplatsen så ska det, till bestraffning, finnas en lång, hyffsat brant backe. Jag svor och fnysste åt denna morgon hallka. För när jag kommer komma hem kommer jag svära åt all slask som finns istället.

Jag har även tänkt. Vid backens ände finns det en bro. Denna bro är ultimat för ett överfall av något slag. Rädd är jag inte men ibland låter jag tanken flyga iväg. Det skulle som exempel passa att kasta ner tunga ting från denna bro. Och hela denna skräckkänsla förhöjs av att gatulyset är trasigt vid två av dem.

Bilden

Den lyckligaste tiden i mitt liv.

A change is gonna come

Som överskrifter andtyder kommer en förändring hända. Förändring kanske är fel ord mer som ett beslut. Och jag har bestämt mig. Lite motvilja ja, men det blir bäst så...

K.L.A.R!

Konstpaus!

Inte direkt. Snarare en flykt från läxor och annat som egentligen måste göras.

Förresten, vi håller på att sätta upp en tegelvägg i vardagsrummet. Vart kom tanken ifrån?! Det är vackert med en riktig tegelvägg med nu är det bara sånt kraffs som är printat på en tapet.

Min tumme pekar väldigt mycket nere.

Innan sa mor att vi skulle sätta en projektor framför och sedan rita ett mönster direkt på väggen. Eller min begåvade vän skulle göra det. Då mor och C har en diskusion i rummet hör jag henne berätta detta.

- Vi skulle låta henne göra fina Thailändska blommor på väggen.

- Hon som var här igår? (som vanligt lagomt pessimistiskt)

- Ja hon är jätte duktig på att rita.

- Ja, du kan låta henne rita Thailändska blommor nere i källaren på insidan av garagedörren istället, haha!

Ibland undrar jag vad inte den där människan inte greppar, för något är det ju...

Jag välkomnar godhjärtat soul.

Många säger att deras humör bestämmer musiken för stunden. För mig är det snarare musiken som bestämmer humöret. Alla låter på iPoden är nästan i densamma genren. Och sen så beror det mycket på säsong. Viss musik passar bättre på hösten än på våren etc. Det är inget bestämt, har bara sett det mönstret. Och nu när vinter kommer med små hopp så tar jag fram de gamla klassikerna. Och vad mysigt det är! Inte de sliskiga jullåtarna som du hittar på vilken "Christmas Songs Vol.2". De kan jag gärna vara utan. Jag skulle nog säga låtar med mer "mer" i sig...

Geniet Fred.