And the she sat there just looking out in...

" Som om framkallandet av text skulle stå i förbindelse med lyckan"

För det är du värd

Just nu är sommaren som bäst. Ligger på en solig altan- brygga på ön. Denna ö som knappt är större än den lilla stuga som ovanpå står. Mor sitter vid symaskinen. Försöker fixa något åt husvärden. Vinden fläktar sådär lagom skönt om ryggen. Inte sådär svettigt som alla föregående dagar varit på stranden. Att vi gör så här. Alla soldyrkare som stressar ut i den gasande solvärmen och försöker få den perfekta brännan men som ändå bara resulterar i brända ryggar och axlar.

Jag smörjer in mig. Vill absolut inte ha malignt melanom...

- kan du komma och trä nålen?

To build a home

En gång i min ungdoms dagar blev jag kallad för den röda strumpan

Det är sant..

I ett hem nära dig

Vi stod där vid dörren. Dörren som stod på minimal glänt. Så att man knappt hörde vad som sades. Vi stod där och lyssnade. Hör. Det där skrattet som både äcklar mig men ändå låter som ett kluckande från en liten tioåring. Koppar ställdes från och till. Minnen, anstränganden och det kluckande skrattet.
På andra sidan. Kvävda andetag, långsamma rörelser, nästan till intet. Mimikation. Vi skrattar åt dem. Den och den andre som hade tre. Tre stycken av de kluckande. Snabbt sätts radion på, men inte för högt då hörs ingenting. En bildörr och baksidan av billyktor.

Ja, eller NEJ menar jag....

paaaap

En av många favoriter...

" I bryssel skriver alla manliga författare med kuken. De träffas på en resturang där de super sig fulla på ren sprit. Sedan går var och en hem till sitt. De doppar sina kukar i svart bläck. Tjocka som smala. Långa som korta. Sedan ställer de sig på alla fyra över stora filmdukar. Där den första svarta droppen rör vid duken inleds texten. När duken är fylld trycks pungen ned och sätter punkt."
// Mats Kolmisoppis Bryssel.

reality check!

*Äntligen*

18 senare...

Jag var där...

Såklart jag var.

Andra året i rad och det var så jävla kul. Jag lever fortfarande i extas. Mitt leende på min läppar går inte att sudda ut. Inte ens detta pissiga väder som råder utanför.

Nej.

Men, datorn har lagt av och min förankring till personlig media är lidande. Okej, men jag gör det bästa av saken. Jag beslutade mig, efter mycket grubblande att ta mig till statsbibblioteket. Där har de datorer. Men alla var upptagna, förutom två. Jag undrar varför?

Iafl, nu sitter jag på barnavdelning, i ren desperation, och skirver detta inlägg. Folk glor. Det sitter en orange lapp fastklistrad på datorn " BARNENS SURFDATOR- för dig som är upp till och med 12 år"

Ja nu var det med det.

Festivaler är några av årets highlight's och nej, mitt leende går inte att sudda bort från denna kropp.

Only human

Nu vet jag kanske. Förut tyckte jag det var jätte kul när folk frågade vad man ville bli när man blev stor? Ja nu när man väl är påväg så finner man att svaren inte är fullt så klara.

Men efter att ha blivit inspirerad av inspirerande händelser så vill jag resa! Se platser. Och hur kan man beblanda jobbet med detta då? Jo, jag säger zoolog. Hur grymt som helst. Kanske lite nördigt men då får det vara så. Jag vill åka till Namibia och sitta i en svettig och dammig jeep med min kamera + något arbete på gång. Hur skönt låter inte detta?

Eller om jag hade turen att få bli ekonomiskt oberoende. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på det*torkar*.

As I'm leaving

Jag HATAR kvinnomisshandlare

Coffee and a cigarette, finest I could ever get, just sitting here singing songs about nothing nobody right and wrongs

Tolka det hur du vill...


Ciao

It's the sound in your ear.

Vad är det som gör en tilll en god människa. Det hära lugnet inom sig?
Allt snack om moral etc. men egentligen hur följer människor upp med alla principer?

Hur blir man då denne moraliskt högsatta människa?
Jo, det finns hjälp på vägen exempel Buddhism eller kanske yoga. Man kan bli munk och gå i kloster(the asian way). Vad är det som får oss att lämna tillbaka den där femhundringen när vi hittar en plånbok? Jag vet direkt vad jag skulle ha gjort. I min brist på medlidande så skulle jag snott hundralappen men lämnat tillbaka plånboken till den rätte ägaren. Så skulle nog de flesta göra. Men egentligen. Jag är otroligt dement av mig och jag har tom. glömt min käre kamera i cykelkorgen på skolgården och då jag i min förtvivlan kommit på detta ca 30 minuter senare och jag sprungit runt i panik på skolan och letat. Den låg kvar och jag är glad för det. Men pengar är något som gör oss giriga.

Att bo på ett kollektiv skulle vara kul men inte att dela allt med alla.

Nej tack.

Jag ska vara ärlig. Jag älskar pengar, min dröm är att bli *fanfar* ekonomist oberoende.

Hur skönt låter inte det?

The ballad of Jack & Rose