Vi stod där vid dörren. Dörren som stod på minimal glänt. Så att man knappt hörde vad som sades. Vi stod där och lyssnade. Hör. Det där skrattet som både äcklar mig men ändå låter som ett kluckande från en liten tioåring. Koppar ställdes från och till. Minnen, anstränganden och det kluckande skrattet.
På andra sidan. Kvävda andetag, långsamma rörelser, nästan till intet. Mimikation. Vi skrattar åt dem. Den och den andre som hade tre. Tre stycken av de kluckande. Snabbt sätts radion på, men inte för högt då hörs ingenting. En bildörr och baksidan av billyktor.
Ja, eller NEJ menar jag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar