Idag när jag åkte den trevliga 25:an in till staden så hände en ganska pinsam sak.
Både min tremänning och min faster klev på bussen. Jag satt där vid barnvagnsplatsen och de sätter sig mitt emot mig.
Ja.
Jag har inte träffat dem på ca 5 år och jag hoppades inte att de skulle märka något. Så min uppgift de resterande 20 minutrarna var att försöka att " inte finnas".
Jag blev själv lite, lite sentimental, när jag började tänka på min så kallade egna farmor som är död, och min farfar som inte vill träffa mig, min morfar som dog innan jag fick träffa honom och min kära mormor som bor mer än 10.000 mil(km?) härifrån. De satt och pratade, bara pratade. Det vill jag också kunna göra.
Mamma?
Nej
Aldrig.
Sen innan min faster ska gå av så säger min tremänning.
-Du vet hon som sitter mitt emot oss det är (mitt namn)..
-Men titta, ja det är det ju
Sen så går de av och jag fortsätter som att inget har hänt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar